Båttyper i Obbola

Båttyper i Obbola by- en för varje ändamål

Publicerat i Obbola Krönika 2009.

Text: Åke Sandström

Teckningar och foton: Gösta Sebbfolk

Bildtext: FYRA BÅTLAG FRÅN OBBOLA GER SIG UT I FÄLAN ÅR 1919
Färdbåt (uttalas fälbåt). Längd 28 – 30 fot, i äldre tid 34 – 36 fot. Seglades ursprungligen med liksidigt råsegel, senare med fock och storsegel (med bom och gaffel). Användes som basläger vid 4 -12 veckors säljaktsfärder i Bottniska viken samt i äldre tid som fraktbåt vid seglation med strömming på Österbotten och andra handelsorter. De här avbildade färdbåtarna släpas med hjälp av segel och medvind ovanpå isen, efter en berättelse av Edvin Sjögren.

BÅTEN VAR FÖRR en viktig förutsättning för bosättning och verksamhet i Umeå skärgård, där byn Obbola räknar gamla anor. Den var särskilt oumbärlig i det omfattande fiske som bedrevs, men också för samfärdsel, byhandel och inte minst säljakt – näringsverksamheter som anknyter till både älven och havet. I denna artikel berättas om och visas exempel på äldre båttyper som varit i bruk bland byns hemmansägare, fiskare och säljägare under 1800- och 1900 – talen.
I Obbola byggdes båtarna länge efter ålderdomlig teknik: ur olika krumväxta ämnen, ofta hämtade direkt ur skogen, täljdes med enkla handverktyg kölar, stävar, bordhalsar, vränger och årfästen. Utifrån de olika krav en bruksbåt skulle fylla utvecklades sedan många former och storlekar. Bland bönderna och deras “inhysingar” – såsom lotsar, strandfiskare och hantverkare – fanns därför ofta flera båtar i ett och samma hushåll, en för varje viktigt användningsområde.

Lätta skrov av gran
Den största byggnadstekniska skillnaden båttyperna emellan var om båtarna avsetts för sommarhalvårets verksamheter, eller om de var formade för att klara även isgång. Vinterhalvårets båtar gjordes skedformiga framtill för att inte skäras sönder av isen. De flesta båtar var emellertid gjorda för att kunna segla bra och – beträffande isbåtarna – med lätthet kunna dras upp på iskanten och släpas ovanpå istäcket. Alla båtar inom sin huvudtyp var i princip byggda efter samma grundform. I Obbola by var det, som på andra håll längs Västerbottenskusten, framför allt granvirke som gällde, vilket gav lätta båtar. Varje båt var för fisket utrustad med två roddplatser, en för framsittaren, vanligen båtens och fiskredskapens ägare, och en för baksittaren, medhjälparen.
Sommarbåtarna benämndes ofta efter de fiskredskap eller det fiske de var avsedda för. Skötbåten avsåg fisket med skötar, enabåten med ena ‘en liten pulsnoť’, medan lagn- eller nätbåten avsåg fisket med lagnor ‘smånät´ och laxnät. Den nätta själajullen användes vid “själafisket “, sälfångsten.

Haxe , storbåt , skötbåt
Haxen var tidigare den största båten bland allmogen, i Obbola ägd av någon bonde eller soldat som samtidigt bedrev fisk- och byhandel. Ordet haxe, som är en försvenskning av finskans haaksi ‘fartyg ‘, omtalas i äldre handlingar från byn, liksom även storbåt. Med dessa transporterades främst insaltad fisk och på returen salt, socker, brännvin, järnvaror och mjöl, som var den tidens viktigaste handelsvaror. Exempelvis omtalas (1784), hur byamännen mot strömming i “storbåtar” tillbytte sig spannmål i Österbotten.

Båttypen haxe (och storbåt) är inte känd från Obbola sedan 1800 – talet, men bör ha varit 10-15 meter lång och helt öppen, samt varit försedd med kraftig dragg (ankare) och jaktrigg, dvs. ett gaffelsegel med fock.
Skötbåten var den viktigaste farkosten bland obbolaborna förr. Den var utrustad för två man och försågs med ett eller (ibland) två sprisegel. I äldre tid gällde förstås, som i alla båtar, alltid råsegel kombinerat med rodd. Skötbåten var särskilt användbar vid sommarens skötfiske (sköt =strömmingsnät), men förekom även i samband med privata transporter och längre resor, såsom kyrkfärderna tidigare. Den var byggd med fyra bordgångar, därav även namnet fyrböling, men också en trebordig skötbåt är känd från Obbola (1820). En ordinär skötbåt försågs med löstagbara skidbord längs båtkanten, vilket var praktiskt att ha vid segling med tung last men togs loss vid själva fisket. Skötbåten användes också vid utsättning och transport av laxfiskets skrymmande redskap, här framför allt långa stänger och tunga sänkstenar. Nu krävdes samtidigt två eller fler båtar och alltså ytterligare några man med i fisket. Sedan storryssjor allt mer ersatt de äldre laxnäten, och det gamla skötfisket samtidigt upphört, slutade skötbåten att byggas. Skötbåten var 24-26 fot lång (ca 7,5 m) och drygt 6 fot bred, samt försedd med två roddplatser, den främre med och håband, den bakre med löstagbara håtullar.

Motorbåt, nätbåt, enabåt
Motorbåten konkurrerade från 1910 – talet allt oftare med den gamla skötbåten i dess gamla användningsområden, för att slutligen ersätta den helt. Förutom vid skötfiske och arbetet med laxryssjor var den också praktisk i bogserandet av motorlösa båtar, längre färder mm. Innan Bergöbron stod klar 1923, eller reguljära båtförbindelser med Holmsund kom igång, användes motorbåten också för transporter av fisk och andra handelsvaror. Ett alternativ till sådana transporter på Umeälven var dock tidigt ångbåtarna.
En mindre båt , som användes vid utläggningen av laxnät och storryssjor, var nätbåten, eller tidigare enabåten. Den hade samma form som skötbåten, men var någon meter kortare. Nätbåten användes också i andra strandnära fisken, såsom i sikfisket med lagnor om hösten och när laxnäten skulle vittjas. Benämningen enabåt har försvunnit eftersom enan, den lilla pulsnot som användes för fiske efter harr, gädda mm, inte har varit i bruk på länge. Nätbåten var ca 20-22 fot lång (drygt 6 m) och 5 fot bred. Med början från 1950 – talet fick den (och för all del även motorbåten) konkurrens av den något kortare roddbåten försedd med akterspegel med plats för en utombordsmotor.

Fälbåt och julle
Vinterhalvårets båtar var konstruerade för att tåla isgång utan att nötas eller skäras sönder. Störst bland dem var färdbåten (dial. fälbåten), byggd att tjänstgöra i vårvinterns säljaktsfärder i Bottniska viken. Den fungerade här som både transportbåt och bostad sedan jägarna väl nått sälisen. Fälbåten var länge utrustad med råsegel som då också användes som tält över båten i baslägret ute på isen. Från 1910 – talet användes i stället sprisegel eller det österbottniska fälbåtsseglet, vilket var ett stort bomsegel hissat på en högt pikad gaffel. Fälbåtarna gjordes märkligt flata framtill samt ca 28-30 fot långa (ca 8,5 m) och 9 fot breda (ca 2,7 m). Tidigare förekom bland obbolaborna betydligt större isbåtar än så, avsedda för en besättning av säljägare på hela sju man. Jullen, även kallad lagnjullen, enajullen och isjullen efter båtens storlek och användningsområden i sjön eller havsisen, var en mindre kopia av den stora fälbåten – eller kanske tvärt om? Den var lättrodd och därför praktisk att ha som ” lillbåt ” hemmavid eller vid fiskestugan under höstens och vårens isperioder. Ovanpå istäcket drogs och balanserades den på sin egen köl eller lagd på iskälke. För att inte skavas sönder var isjullens köl skyddat av ett drag av hårt träslag, och under skrovet av s.k söm– eller suddrag. På samma sätt skyddades också fälbåten från åverkan av isen, dessutom här med plåtbeläggning fram eller i äldre tid i stället sälskinn. Jullen – nu kallad fäljullen – användes tidigare som hjälpbåt till fälbåten och som jaktbåt, då man rodde sig i skottläge för säl som låg och vilade sig på isflak och klippor. Båttypen var också praktisk under sommar halvåret, exempelvis i samband med småfiske med nät och mjärdar samt vid fågelskytte.

Iseka
En yngre isbåt än den traditionella jullen var isekan, eller färdekan (dial. fälekan). Den var allra minst bland bruksbåtarna, eller 12-15 fot lång, och gjordes platt, för att lättare kunna dras direkt på isen utan kälke. Istället för köl var den sålunda byggd på bred kölbräda som böjdes upp i vardera ändan. Och mellan den böjda brädan och bordläggningen fästes två medar (med drag ) skodda med järn eller (helst) mässing.
Modellen inkom i slutet av 1800 – talet med säljägare från Österbotten, och upptogs med stor entusiasm bland byns båtbyggare.

En nästan modern iseka, som utan stöd kunde stå upprätt och lätt dras över isen, var försedd med en liten gavel på endera eller båda stävarna. Den var praktisk att styra framför sig då isföret var så bräckligt att isen ömsom bar, ömsom brast.

Åke Sandström (text) Gösta Sebbfolk (teckningar och foton)

Läs mer om allmogebåtar i Obbola:
Edlund, Ann-Catrine. 2000. Sälen och jägaren.
Ågren, Per-Uno. 2006. Folkligt båtskick i Övre Norrland.
Ågren, Per-Uno. Båtar och båtbyggeri. Västerbotten 1/1971.
Ågren, Per-Uno. Säljakt. Västerbotten 2/1971.
Skilda nr av Obbola Krönika, t ex 2/1999.

Leave a Reply