Båttyper i Obbola by- en för varje ändamål
Publicerat i Obbola Krönika 2009.
Text: Åke Sandström
Teckningar och foton: Gösta Sebbfolk
Bildtext: FYRA BÅTLAG FRÅN OBBOLA GER SIG UT I FÄLAN ÅR 1919
Färdbåt (uttalas fälbåt). Längd 28 – 30 fot, i äldre tid 34 – 36 fot. Seglades ursprungligen med liksidigt råsegel, senare med fock och storsegel (med bom och gaffel). Användes som basläger vid 4 -12 veckors säljaktsfärder i Bottniska viken samt i äldre tid som fraktbåt vid seglation med strömming på Österbotten och andra handelsorter. De här avbildade färdbåtarna släpas med hjälp av segel och medvind ovanpå isen, efter en berättelse av Edvin Sjögren.
BÅTEN VAR FÖRR en viktig förutsättning för bosättning och verksamhet i Umeå skärgård, där byn Obbola räknar gamla anor. Den var särskilt oumbärlig i det omfattande fiske som bedrevs, men också för samfärdsel, byhandel och inte minst säljakt – näringsverksamheter som anknyter till både älven och havet. I denna artikel berättas om och visas exempel på äldre båttyper som varit i bruk bland byns hemmansägare, fiskare och säljägare under 1800- och 1900 – talen. I Obbola byggdes båtarna länge efter ålderdomlig teknik: ur olika krumväxta ämnen, ofta hämtade direkt ur skogen, täljdes med enkla handverktyg kölar, stävar, bordhalsar, vränger och årfästen. Utifrån de olika krav en bruksbåt skulle fylla utvecklades sedan många former och storlekar. Bland bönderna och deras “inhysingar” – såsom lotsar, strandfiskare och hantverkare – fanns därför ofta flera båtar i ett och samma hushåll, en för varje viktigt användningsområde. Lätta skrov av gran Haxe , storbåt , skötbåt Båttypen haxe (och storbåt) är inte känd från Obbola sedan 1800 – talet, men bör ha varit 10-15 meter lång och helt öppen, samt varit försedd med kraftig dragg (ankare) och jaktrigg, dvs. ett gaffelsegel med fock. Motorbåt, nätbåt, enabåt |
Fälbåt och julle
Vinterhalvårets båtar var konstruerade för att tåla isgång utan att nötas eller skäras sönder. Störst bland dem var färdbåten (dial. fälbåten), byggd att tjänstgöra i vårvinterns säljaktsfärder i Bottniska viken. Den fungerade här som både transportbåt och bostad sedan jägarna väl nått sälisen. Fälbåten var länge utrustad med råsegel som då också användes som tält över båten i baslägret ute på isen. Från 1910 – talet användes i stället sprisegel eller det österbottniska fälbåtsseglet, vilket var ett stort bomsegel hissat på en högt pikad gaffel. Fälbåtarna gjordes märkligt flata framtill samt ca 28-30 fot långa (ca 8,5 m) och 9 fot breda (ca 2,7 m). Tidigare förekom bland obbolaborna betydligt större isbåtar än så, avsedda för en besättning av säljägare på hela sju man. Jullen, även kallad lagnjullen, enajullen och isjullen efter båtens storlek och användningsområden i sjön eller havsisen, var en mindre kopia av den stora fälbåten – eller kanske tvärt om? Den var lättrodd och därför praktisk att ha som ” lillbåt ” hemmavid eller vid fiskestugan under höstens och vårens isperioder. Ovanpå istäcket drogs och balanserades den på sin egen köl eller lagd på iskälke. För att inte skavas sönder var isjullens köl skyddat av ett drag av hårt träslag, och under skrovet av s.k söm– eller suddrag. På samma sätt skyddades också fälbåten från åverkan av isen, dessutom här med plåtbeläggning fram eller i äldre tid i stället sälskinn. Jullen – nu kallad fäljullen – användes tidigare som hjälpbåt till fälbåten och som jaktbåt, då man rodde sig i skottläge för säl som låg och vilade sig på isflak och klippor. Båttypen var också praktisk under sommar halvåret, exempelvis i samband med småfiske med nät och mjärdar samt vid fågelskytte.
Iseka
En yngre isbåt än den traditionella jullen var isekan, eller färdekan (dial. fälekan). Den var allra minst bland bruksbåtarna, eller 12-15 fot lång, och gjordes platt, för att lättare kunna dras direkt på isen utan kälke. Istället för köl var den sålunda byggd på bred kölbräda som böjdes upp i vardera ändan. Och mellan den böjda brädan och bordläggningen fästes två medar (med drag ) skodda med järn eller (helst) mässing.
Modellen inkom i slutet av 1800 – talet med säljägare från Österbotten, och upptogs med stor entusiasm bland byns båtbyggare.
En nästan modern iseka, som utan stöd kunde stå upprätt och lätt dras över isen, var försedd med en liten gavel på endera eller båda stävarna. Den var praktisk att styra framför sig då isföret var så bräckligt att isen ömsom bar, ömsom brast.
Åke Sandström (text) Gösta Sebbfolk (teckningar och foton)
Läs mer om allmogebåtar i Obbola:
Edlund, Ann-Catrine. 2000. Sälen och jägaren.
Ågren, Per-Uno. 2006. Folkligt båtskick i Övre Norrland.
Ågren, Per-Uno. Båtar och båtbyggeri. Västerbotten 1/1971.
Ågren, Per-Uno. Säljakt. Västerbotten 2/1971.
Skilda nr av Obbola Krönika, t ex 2/1999.