Säljakt, historia och metoder

Av Carl-Eric Nilsson

Sälen – skadedjuret?

För människor vid kusten  var inte bara fisket utan även sälfångsten viktig.  För sälfångsten användes tidigt nät.  I Umeå sockens räkenskaper noterades redan på 1500-talet skattespäck  och tionde av sälfångst.  Fogden ägde  att uppbära var nionde lispund späck som skatt.  J.A.  Linder, komminister i Umeå landsförsamling, talar i sin “Beskrifning öfver Ume socken ..” om “själfiske” och uppgr att det i socknen skulle kunna ge i medeltal 375 tunnor späck årligen.

Redan 1766, i “stadga och ordning för rikets hafs- skär- ström- och insjöfiske” var det tillåtet för var och en döda säl, “dessa fiskdödande skadedjur”.  I stadgan av år 1808 finns den uppräknad bland de djur som man fick för statliga premier för vid dödandet.  Från år 1900 utbetalades regelrätta skottpremier på säl, 3 kronor per djur.  Redan på denna tid svallade dock diskussionens vågor höga kring sälens roll som skadegörare för fisket.

Vissa östersjöländer gjorde en överenskommelse, som Sverige biträdde, att man förband sig till att medverka till sälstammanes decimering, bl.a.  genom skottpengar.  Därför betaldes 4 kr / säl från 1913, 6 kr / säl från 1925, 10 kr / säl från 1928, 15 kr / säl från 1948 och 30 kr / säl från 1965. För att åstadkomma denna decimering användes olika metoder, bl.  a:

Väckaren
Redan Olaus Magnus berättar om och ritar av säljägare, som har sälspjut i högsta hugg.  Redskapet hade en liten hulling och ingår fortfarande i säljägares utrustning, kallas vanligen väckare. 

Skaftet ska vara så långt att det kan fungera som stöd för kikaren, innehålla så mycket trä att väckaren flyter i vattnet, används främst till att prova isens bärförmåga.  Man väcker = hugger i isen.  Väckaren används dessutom för att hugga fast skjutna sälar, som håller på att sjunka. 

Sälnät
Förr i tiden var det vanligt att man längs Västerbottens-kusten använde sig av nät för att få tag på säl.  Termen sälfiske användes tidigare. 

Fälan
eg.  färden, avsåg den årliga fångstresan ute på vårisarna i Bottenviken efter säl.  Långt in på 1940-talet var man ute på denna färd upp till ett par månader. 

Skredstång
en cirka 4 m lång skida med en vit tygskärm, seglet, längst fram och med järngafflar som stöd för geväret.  Jägaren hade foten i en speciell fångstrem och med hjälp av väckarn som stav sparkade han sig fram.  När han kom närmare sälen kröp han på stången, dold eller skyddad av seglet.  Skredstången var dessutom ett nödvändigt hjälpmedel för att ta sig fram i lös och ickebärig is.  Dessutom kunde man lägga den som spång över vakar och råkar.  Ibland fick den väl också fungera som åra eller paddel när jägaren stående på ett litet isflak paddlade sig fram på öppet vatten. 

Gevär
Det var först genom mausergeväret, modell 1896, jägarna fick ett praktiskt vapen för säljakten.  Detta i kombination med smygjakten och vit skyddsdräkt är väl det i våra dagar förknippar med säljakten.  Redan före
1: a världskriget kunde man dessutom förse vapnet med kikarsikte och det innebar ytterligare en förbättring. 


Källa: Västerbotten: 2/71